Den längsta dagen i mitt nya ett-åriga liv

Nu är det snart ett år sedan jag fick beskedet om min cancer.Har ju varit vinglig ett bra tag och i helgen sa en kamrat att jag skulle kolla buken,för hon menade att jag hade vätska i den. Åkte till akuten i går,tidigt (8.30),behövde inte vänta länge på läkaren.
Han var orolig för att det skulle ha kunnat hänt någonting med levern. Den tar tydligen inte emot vätska om den är skadad. Tankarna började ju mala då. Så var det dags för blodproven ,som skulle till lab. Första försöke: nålen gick igenom ådern. Nytt försök som blev ok. Vänta en timme på svar. Tyvärr hade blodet koagulerat på väg till labbet, så nytt försök. Efter ytterligare en timmes väntan dög inte heller det provet. Men skam den som ger sig. Tredje försöket lyckades! Så efter tre timmars väntan var det dags för nästa station. Dricka kontrastvätska,ca 1 liter, under en timme. Det gav inte så bra utslag, så jag fick det intravenöst också (nytt stick) före röntgen. Sedan upp till akuten igen. Jodå,hade både korsordstidning och bok med mig. Men väntan blev lång.Hade inte fått något i magen sedan halv fyra på morgonen och klockan blev halv-sex innan jag fick äta de obligatoriska limpmackorna med ost på.
Sedan kom läkaren och berättade att allt såg normalt ut. Underbara ord. Så nu ska jag äta vätskedrivande medicin ett tag - och titta på mina numera blåfärgade armar. Fick åka taxi hem. Var hemma 19.30!Lång dags färd blev det - men det slutade ju bra!

Nej

jag kan inte börja jobba denna vecka. Är ganska "bombad" i benen. Fortsätter dock att cykla några ggr om dagen på motionscykeln. Väntar på läkarbesök,men det drar ut på tiden - de är sjuka!

Är väl dags för en liten rapport igen

Egentligen är det inget nytt att orda om. Fortfarande mycket vinglig och ingen ork i benen. Men nu börjar den eländiga isen att försvinna från vägarna så kanske man åtminstone kan försöka att ta sig ut. Något konstigt är det för tillfället i alla fall med min lekamen - men snart är det läkarbesök igen, det kanske löser mysteriet?

Motionera mera - åk till IKEA

I går var det äntligen dags att köpa ny pepparkvarn. Vis som jag är gick jag genom kassorna i stället för den vanliga ingången. Jag visste ju ungefär var de fanns. Dit var det väl ok - men sedan skulle man ju ut igen. Stora skyltar med orden genväg till kassorna. Men de genvägarna blev senvägar, de ledde via en massa nya stråk. Förstår inte varför IKEA inte har GPS som service?
Nåväl, motionscykeln fick vara när jag kom hem.

Tillbringar dagarna vinglande hit och dit. Får se om det går att börja arbeta i slutet av februari?

Hur skulle man klara sig utan en karl?

Ja, det har jag ju inte sagt så ofta. Bra kvinna reder sig själv.

Att bo på landet utan möjlighet att köra bil, inte kunna inhandla det nödvändigaste, skulle aldrig gå om man inte var två. Thord får skjutsa mig hit och dit, till vårdcentralen, mataffären...ja, överallt. Städning är inte att tänka på, efter att ha torkat köksgolvet får jag vila ett tag. Däremot att laga mat det är jag fortfarande bra på.

Nä, sälja huset hade man nog fått gjort och fått sälja eller ge bort alla djuren. Huvaligen!

Jobbar stenhårt på att vända dygnet

men det är inte så lätt. I natt eller vad man nu ska kalla det blev klockan bara ett. Men igår sov jag faktiskt till tre. Fantastiskt. Håller på att trappa ner på kortisonen och hoppas att det hjälper till att förlänga dygnet. För övrigt är det snurr i huvudet och mycket tinnitus för tillfället. Men det är smäller man få ta. Inte har man kommit ut på någon promenad heller. Fortfarande isgata trots plusgrader. Men räknar, naturligtvis positiv som man är, att i dag så....

Läkarbesök

Sköterskorna ville gå hem, men fick stanna tills läkaren och jag pratat färdigt. Fantastisk vård och omsorg är det på lungmedicin i Linköping. Vad som avhandlades? Jo i första hand min vinglighet. De tror att balanssinnet i lilla hjärnan är lite skadad av metastasen (elakingen). Har kommit fram till att det kan jag ju leva med. Skall nu försöka få lite muskler på benen igen så att jag kan börja arbeta halvtid från slutet av februari. Inga tumörer eller metastaser har vuxit. När jag kommer till jobbet igen så får jag väl ha en sådan här skylt runt halsen eller skall det stå något annat på den? Och så ska jag försöka vända på dygnet igen. Är kortisonets fel att jag kliver upp mitt i natten. Det är svårt att jobba nattskift på ett bibliotek.