Ursula kommer inte att få mer hon har fått nog.

Ursula avled måndag den 10/10kl 21.00 lungt och stilla på US ortopedavdelningen Linköping
Ursula och jag stöder Läkare utan gränser. MVH Thord

Dags igen

Fick åka tillbakaa till lasarettet i lördags´kväll. Nytt slagg i benet och ny öppning. Tröstar mig med att det inte är så mpnga som fått åka ambulans från jaktstugan till sjukhuset. kom hem i går eftermiddag och i dag hade jag redan förärats med en massa hjälpmedel från kommunen.Svensk sjukvård är fantastisk när den funkar! Nästa vecka kommer LaH (lasarettsansluten hemtjänst hit) och ser till det och jsg börjar i morgon jobbsa på att benen skall bära egen - sen blir det röntgen av hjärta och förmodligen strålning av huvudet. Vi hörs!

Ändring igen

Nu vill de inte göra något tandavtryck längre.Är det fär riskabelt,eller vad då? Läkartiden har jag i alla fall fått behålla. Men det händer andra saker också. I måndags morse - ingen känsel i foten. Isksll, kunde inte stödja på den. In till akuten. Jo då - snitt i ljumsken och ut med alla (?) proppar, så nu sitter jag hemma Spänner i såret och har svårt att gå - annars är det ok. I dag åker vi ner till stugan i sväng.

Nu måste jag väl ta mig i kragen

Det har varit en lång och tråkig sommar. Svamparna blir bara fler och fler i skogen och jag kan inte göra något åt det. Har haft svårt att gå och balansen har ju inte varit den bästa. Men nu börjar det röra på sig igen. De ska tydlen försöka strålbehandla den metastas som skaver på balansnerven. Men det är en lång väg dit. Först skall de göra ett tandavtryck som ska kunna skruvas fast så att jag ej kan röra huvudet under behandlingen - för man måste tydligen vara helt stilla. Och om jag känner mig rätt så är detta inte lätt att genomföra. Skiktröntgen i tunnel och tandavtryck är något av det värsta jag vet. Vi får väl se hur det går. Klarade ju "tunneln". Blir väl nästa vecka för veckan efter skall jag påbörja behandlingen. Återkommer senare

Det var ett tag sedan

Ibland har man bara inte lust! Har varit riktigt trött de senaste veckorna. Har ätit medicin och lyckats klara 40 min i ett rör med "kulsprutor" smattrande i öronen. Det var en pärs kan jag lova. Dels den instängda känslan i röret sedan detta oljud. Man skulle kunna tro att man var på någon Hot metal-gala. Först fick man öronproppar och sedan fick man hörlurar ovanpå detta. De frågade snällt om jag ville ha musik också men hur skulle man kunna lyssna på det. Men jag klarade alltså magnetröntgen och går nu och väntar på ny läkartid för besked.

I går skulle bassängträningen starta igen, men sover fortfarande "sittandes" och har vissa besvär med musklerna, så av det blev det inget.

Har en fundering:
Hur kommer det sig att alla är friska på sommaren och insjuknar på hösten igen?
Den 15 juni blev alla huxflux för friska för bassängträning och igår blev alla sjuka igen och träningen startade. Visst är det märkligt?

Har ni läst Barbros kommentar i min text från 8 augusti

Det vsar länge sedan jag skrattade så mycket och framför allt kommer jag inte ihåg om jag skrattat åt inplantat förut. Läs här så förstår ni

Jag har ju helt glömt bort att berätta

hur det går till när jag ramlar. Så här är det:
Aj, aj. aj säger hjärnan, jag hinner ju inte med benen.
Lätt ordnat säger grenen och lägger sig till rätta.Och så ligger jag. Förbjud genast grenar i skogen!

Måndag

I dag har min gulliga sköterska ringt och frågat hur det gått. När jag berättade att det var en enorm skillnad med den nya medicinen trorde jag att hon skulle börja gråta. Det är en fantastisk personal på lungmedicinska kliniken i Linköping. Hon hälsade också från de andra på avdelningen. De bryr sig verkligen och det är underbart när det för det mesta står en massa negativt från sjukvårdens horisont

Lördag

Besök av långväga gäst - min syster och systerdotter. De skulle bl a plocka svamp. Ja tänkte jag, om jag tar med mig stavarna till skogs så kan jag ju visa. Jo allt gick bra nedför slänten. Men sedan drösade jag naturligtvis omkull. Ramlade raklång på mitt ena bröst och tänkte det var ju inte så farligt. Tur att bröstet var där. Men tji - det sitter faktiskt revben under ett sådant också! Så söndagén började inte bra. Ont, ont.
Det blev lite lättare när jag lyfte upp bröstet. Men då tänkte jag:

Hur ska folk reagera om jag t ex följer med och handlar och hela tiden håller en hand under bröstet. Tror de kanske att jag gjort ett inplantat och gärna vill visa upp det, eller tror de att jag är en "snuskkärring"? Ja, det får man aldrig veta, men man kan ju alltid fundera. Tabletterna hjälper mig i alla fall - och det är huvudsaken. Om 10 dagar skall jag in och röntgas igen och då borde det ju kunna gå. Peppar, peppar

Besök på avdelningen

Tomt - fick leta sköterska länge. Hittade henne till slut. Fredag eftermiddag - ingen läkare där - då grät jag faktiskt för första ggn på ett år i offentlighet. Men skam den som ger sig. Sköterskan iväg för att nosa upp någon i vitt! Hon kom strålande tillbaka och hade hittat en. Han var lite upptagen men jag behövde bara vänta en halvtimme så kom receptet på ny medicin. Vilken skillnad - kunde helt plötsligt andas (kanske inte helt normalt - men en stor förbättring inträffade). Sova kunde jag plötsligt (fast det sker fortfarande i fåtöljen.

Senaste nytt

Fredag. I väg till röntgen. Ska lägga mig på britsen - det går inte, Jag kan inte ligga still på en hård bris i 30-40 min. Värktabletterna hjälper inte. Då bröt jag nästan ihop. Men vi bestämde gemensamt att jag skulle gå till avdelningen och prata med dem om ny medicin.
Ny röntgentid skulle skickas ut. Det är inte kul att vänta och inget veta!

Senaste rapporten

Sover fortfarande i fåtöljen men skall väl försöka lägga mig hellång snart. Fick åka till akuten i söndags och fick smärtstillande för att kunna andas. Vet inte om det hjälper särskilt mycket. Röntgenbilderna visade på frakturer i revbensbågen. Fick väl det när jag ramlade. För övrigt har man nu diskuterat mig i grupp och på fredag är det dags för en ny skiktröntgen av huvudet. Det blir väl domen som kommer då. Jag är ganska less för tillfället. Men imorgon bär det till stugan och kräftfiskepremiär! Då kan man tänka på annat - tex kräftskiva!

Jo det är ett tag sedan

I morgon skall jag träffa läkare. Fick själv be om det. Varför? Jo självklart vill man veta hur det är med "huvudet".
Vi har varit i stugan några dagar och kantarelltarmen drog. Gick bakom ladugårdén för att se om de bleka stora kantarellerna hade kommit. Och det hade de. Jag pekade och Thord plockade. Det är väldigt brant där, men jag hade mina gångstavar med mig. Tänkte ju inte på att musklerna idag är små i ryggen. Så nu sitter jag på stol i stället för att ligga i soffan. Nästan ryggskott - men benen bär märkligt nog och har så gjort några dagar. Så man får vara glad för det "lille". Har också rott i ekan och det gick ju bra det med! Snart dags att åka ner igen och kolla flera kantarellställen (som har lite snällare terräng)PS Thord plockade ca 4 kg under helgen som var!

Tillståndet

är fortsatt mycket snurrigt. Har svårt att gå mer än 50 m - men kan däremot ro ekan. Det har jag gjort i veckan och det gick bra in och ur båten med Thords bistånd

Hängslen och bälte

Jag har ju beklagat mig några ggr över att jeansen inte hålls uppe med bara rem. Av Magdalena fick jag då ett par röda hängslen. Så nu funkar det något så när. I lördagens DN fanns ett för mig nytt ord. Bralltapparen - underbart!
Och meningen under bilden var inte heller fy skam!

Jag tror jag skall byta landsting!

Varför? Jo jag vill också lära mig knyta kanelbulle! Min bästa väninna har tyvärr också fått cancer och tappat allt hår - men vad gör de i Stockholm? Jo de lär patienterna att knyta sjalar på fantasifulla sätt. Kolla kanelbullen - den är väl fin?

För övrigt hade vi en trevlig midsommarafton med som vanligt för mycket mat. Dagen innan hann vi med en liten matresa i St Annas skärgård. Köpte rökt lax och flatrökt ål. Mums

Rapport

Nu har jag varit på strålning med min lunga i 15 vardagar på rad. Hur var det då? Jag kan säga så mycket att trevligare saker har jag ju varit med om. Inte så att jag har fått några särskilda biverkningar av det (utom möjligtvis...), men jag har varit otroligt trött och inte haft lust att ta itu med t ex denna blogg. Nu är det i alla fall genomfört och min läkare gav mig bra hopp om att sommaren skulle bli trevlig. Det tar ca 1 månad till innan strålningen märks, men andningen är mycket bättre redan. Sedan är det ju detta med vingligheten som kan vara en kombination av "huvudet" och benstyrka. Nu har jag ledigt ända tills mitten av juli och då skall jag försöka träna upp mig genom att ro båten! Borde vara en bra motion. Rapport kommer.

Medicinen är guld värd

I dag var jag och strålades igen. Varje dag utom helgdagar. Ganska jobbig behandling, igår sov jag säkert sammanlagt 16-18 timmar (inte sammanhängande dock).

Under tiden som jag var på strålbehndling hämtade Thord min beställda medicin. 30 doser (1/dag) av Fragmin i sprutform för behandling av proppar. Fick kvittot av honom och där kan man läsa att de 30 dagarna kostade 1192:-. Jo ni ser rätt och jag hade inget frikort längre. Ska man trösta sig med att nu är det inte så lång tid kvar tills jag får ett nytt frikort?

Ja nu har domen kommit

I dag skall jag börja min 15 dagars strålning av lungan. Var igår på strålningsavdelningen för att de skulle kunna ställa in min kropp på rätt sätt för apparaterna. Träffade då också min läkare som gav mig det dåliga beskedet att det inte skulle gå att fixa till huvudet via strålning. Jag hade numera 4 metastaser i huvudet! Kändes ganska tråkigt kan jag säga - men det är smällar man får ta!

Kommer hem och vid halvsextiden ringer telefonen. Det är min läkare som berättar att han fått provsvaren från magnetröntgen och det visade sig att det var "gamla" metastaser, som faktiskt hade krympt - alla utóm den som låg och "skavde" på balansen. Nu känns det mycket bättre. Vi får se fortsättningen efter lungbehandlingen. För de gör inget före.

Måste först berätta något roligt

I tisdags var jag och bassängtränade i vanlig ordning. Då ringer min telefon i omkädningsrummet. Jag hann inte fram men såg att det var någon från sjukhuset som ringt. När jag kom hem ringde jag därför lungmedicin och pratade med sköterskan Berit. Jaha, sa hon, har du tränat färdigt nu! Hon såg i min journal att jag höll på med det. Kunde inte annat än skratta - det är härligt när storebror ser dig.